Hela historien är egentligen ganska rolig, för egentligen, hur träffar man en människa som bor 500 mil ifrån en? Jag träffade Domantas kompis på omegle (ni vet en sån där sida man snackar med främlingar i några minuter innan man klickar till nästa), hur konstigt det än låter. Vi bytte kik och jag småsnackade lite med honom i några dagar, bara för skoj liksom, verkligen inget personligt eller seriöst. Sen skickade han en "smygbild" på Domantas (min nuvarande pojkvän) och även vi började snacka på kik. Sen kan man säga att det började där, vi sms:ade lite med varandra i några veckor sen blev det ett uppehåll innan han tog kontakten igen och det var då vi båda började känna lite mer. Nu var det spännande och roligt och vi pratade varje dag i flera månader både på skype, camade med varandra och tillslut, första veckan på sommarlovet åkte jag upp till honom helt själv. Tågresan tog cirka 4 timmar och jag var såååå himla galet nervös att jag trodde jag skulle sprängas. Jag minns att jag skickade en bild på min outfit så att han skulle känna igen mig.. haha, men han var helt hundra på att det inte skulle vara några problem. 

 

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här, men man kan säga att ödet brought us together. Vi har varit tillsammans i snart 9 månader och träffas på varenda lov och ibland helger, alltså ungefär en gång i månaden. Vissa kanske tror att det är helt omöjligt att ha ett sånt här förhållande men om man älskar varandra tillräckligt mycket så klarar man allt!